I Pripyat – eller Припять – skulle jag kunna spendera flera veckor och ändå inte kunna fånga allt på bild. Den här gången fick det räcka med en dag. Men jag kommer åka tillbaka och då blir det en längre resa.
Kanske är platsen mer känd som Tjernobyl. Det är först på plats som jag inser hur stor den här staden faktiskt är. Här fanns bostäder åt tiotusentals människor och dessutom simhall, skolor, dagis – ja, allt som behövdes. Och ett kärnkraftsverk som gav jobb åt stadens invånare. Samma kärnkraftsverk som den 26 april 1986 orsakade mer skada än man någonsin kunde ana. Omslagsbilden visar nöjesparken i centrum. Denna skulle öppna 1 maj, alltså bara några dagar efter att katastrofen var ett faktum.
Och strålningen idag? Ja, enligt svenska myndigheter ska det inte vara någon fara att vistas där en dag eller två. Men det förutsätter ju att man vet var man får röra sig. Dosimetern pep ihärdigt när displayen visade 14,83 μSv/h på marken utanför barnhemmet. Guiden stängde snart av den, hon ”hade ju varit här förr”.
Vi blev tillsagda att inte röra vid väggar eller föremål. Men det är tydligt att orädda journalister har värderat sensationella bilder högre än hälsan. Som om verkligheten inte vore nog. Så om vissa foton ser arrangerade ut, är det inte av mig.
Bilderna får tala för sig själva nu.
Andra övergivna platser kan du hitta i galleriet övergivet.
